På min löptur imorse så landade jag i följande metafor. På samma sätt som träden så vackert omger mig och kantar min väg så döljer de också vad som finns omkring mig. Jag ser inte klart vad som finns där, det jag ser är målet som skymtar långt där framme. Men jag känner att de finns där för att ge mig kraft och de ger mig skydd. De skyddar mig från allt brus som jag egentligen inte behöver se. För när jag vänder ögonen inåt och hittar mina egna drivkrafter, kompetenser och potentialer så kan jag följa min väg framåt. Jag har tillit till vad som är rätt för mig och behöver inte ta in all information utifrån som ständigt pockar på.
Små fokuserade delmål som driver mig på den väg som är min och som ger rätt energi. När jag nått mitt delmål, stannar jag för reflektion och stämmer av om känslan fortfarande lirar med mitt inre. Tack naturen för att du är så självklar och för allt du ger och jag tackar mig själv för att jag stannar och vågar se och känna ;-).